LARISSA : Lördags planer

Till lördagsplanerna hörde en morgon lenkki och kaffe, men så blev de ju int riktigt. Men efter kaffet med flickorna, eller rättare sagt efter saft glaset på Fredrika, piggnade jag till och for ut på en lenkki. Mamma tyckte att 5 km får räcka för dagen och jag kände att de sko vara skönt. Men blev ivrig, och jag ville till Strandis. Hade tänkt rulla dit en sista gång för i år, men här i Jeppis är redan många vägar täckta med snö och is. Så det blev ingen runda på rullarna. Istället for jag på lenkki, enda till Strandis och hem. Och en liten extra omväg via stan.

Jag sprang hela 20 km och det var urskönt. Jag har aldrig sprungit så långt i hela mitt liv. Längsta lenkkin har typ varit 11 km, för väldigt många år sedan när jag spelade innebandy med damerna i Jeppis FBC, när jag var junnu. Så typ 6-7 år sedan. Annars blir det max 10 km, för jag har trott att jag inte orkar mer. Haha va dum man kan vara. Våga utmana er själva, 20 km gick förvånansvärt lätt. Och jag hade inte ens ätit bra eller förberett mig för löpningen.

Fick dock lite problem med benen, hade inte dom bästa löpskorna på mig. Nike air är världens mjukaste och skönaste skor, men inte de bästa att springa med på asfalt. Så jag fick spända vader och valpsjukan dök upp. Men det gick bra efter att kroppen blev ordentligt varm. På hemvägen rev det också till i vristen och under några steg nu som då högg det till riktigt ordentligt. Jag blev skit rädd och lessen. För det är länge sedan min vrist har varit så dålig. Så jag var rädd för att den sko brista igen. Men allt gick bra, och ida känner jag inte alls av den! Kroppen är heller inte värst trött. Benen mår bra och det finns krafter kvar. Det är bara magmusklerna som är lite trötta och sjuka, vilket jag tycker är konstigt. Men bra att 20 km känns nånstans i varje fall. Har god lust att göra om det snart igen :D

Efter min härliga löprunda var jag färdigt uppvärmd för Melody. Vi for nämligen ut med Strandisflickorna. Vi började med lite lax, ost och druvor vid Kikko G:s. Sen slog vi klackarna i taket i dimman på Mellen, eller i varje fall nästan. Jag och Nina hade en alldeles för låg promille halt i blodet, så vi var mest irriterade på att bli omkring skuffade på dansgolvet. Men vi kämppade tappert, dansade och hade kul utan nån crazy fylla. Lika bra så, för ida mås de bra :)